Metaller i vacciner – vad upptäckte de italienska forskarna?

immunförsvar vaccinationer Jul 22, 2026

De flesta av oss tar ett vaccin utan att fundera särskilt mycket över hur det är tillverkat. Vi litar på att innehållet är noggrant kontrollerat och att produkten uppfyller höga kvalitetskrav. Samtidigt vet vi att inget läkemedel är helt fritt från biverkningar.

Det var utgångspunkten för en italiensk studie som publicerades 2017. Forskarna valde att närma sig frågan från ett helt annat perspektiv än tidigare.

I stället för att studera vaccinernas biologiska effekter eller immunsystemets reaktion undersökte de själva vaccinerna med avancerad elektronmikroskopi för att se om de innehöll mikroskopiska partiklar som inte deklarerats av tillverkarna.

Varför gjorde forskarna studien?

Forskarna inleder med att konstatera att vaccination har använts länge mot infektionssjukdomar. Vaccination är en vidareutveckling av den äldre metoden variolering och har under lång tid bidragit till att minska förekomsten av flera allvarliga sjukdomar världen över.

Samtidigt påpekar de att vacciner, liksom andra läkemedel, sedan länge har varit föremål för forskning kring möjliga biverkningar.

De beskriver hur olika misstänkta samband genom åren har diskuterats i den vetenskapliga litteraturen, exempelvis mellan vissa vacciner och neurologiska eller autoimmuna sjukdomar.

De lyfter även fram att debatten åter aktualiserades när vaccination mot HPV infördes i många länder. Efter vaccination rapporterades hos vissa personer symtom och sjukdomsbilder som bland annat omfattade komplext regionalt smärtsyndrom (CRPS), posturalt ortostatiskt takykardisyndrom (POTS) och kroniskt trötthetssyndrom (CFS/ME).

Forskarna beskriver också andra rapporterade biverkningar såsom feber, huvudvärk, muskelvärk, sömnstörningar, svimning, känselpåverkan, autoimmuna reaktioner och olika neurologiska symtom.

De menar också att det är ett faktum att vissa människor drabbas av reaktioner som ännu inte fått någon tillfredsställande förklaring. Det var just dessa obesvarade frågor som fick forskarna att undersöka vaccinerna ur ett helt nytt perspektiv – inte biologiskt utan fysikaliskt.

Ett nytt sätt att studera vacciner

Tidigare forskning hade framför allt fokuserat på vaccinernas aktiva innehåll och på immunförsvarets reaktioner framför allt med betoning på förmågan att framkalla ett antikropparssvar efter den provokation som en vaccination innebär.

Gatti och Montanari valde i stället att undersöka själva vätskan i vaccinerna med hjälp av ett miljöelektronmikroskop kombinerat med röntgenanalys. Med denna teknik kan mycket små partiklar identifieras och deras kemiska sammansättning bestämmas.

Forskarna analyserade ett stort antal vacciner från olika tillverkare, däribland vacciner mot influensa, HPV, mässling, kikhosta, difteri, stelkramp, polio, hepatit B, meningokocker, tyfoidfeber och vattkoppor.

Flera av dessa används eller har använts även i Sverige, antingen inom barnvaccinationsprogrammet, för riskgrupper eller som resevacciner.

Vad fann de?

Forskarna verifierade först att vaccinerna innehöll de ämnen som tillverkarna deklarerat, exempelvis aluminiumsalter där sådana används som adjuvans.

Men de rapporterade också att de i samtliga analyserade vacciner fann ytterligare fasta mikro- och nanopartiklar som inte fanns angivna i innehållsförteckningen. Partiklarna varierade i storlek från omkring 100 nanometer upp till cirka 10 mikrometer.

Vid analys identifierades olika kombinationer av oorganiska grundämnen, bland annat:

järn
krom
nickel
titan
kisel
aluminium
zink
bly
volfram
zirkonium
vismut
koppar

Sammansättningen varierade mellan olika vacciner och mellan olika tillverkningssatser.

Forskarna beskriver att många av dessa partiklar liknade sådana som tidigare identifierats i miljöföroreningar eller industriella processer.

Varför ansåg forskarna att detta kunde vara viktigt?

I diskussionsdelen utvecklar forskarna sitt resonemang.

De menar att fasta partiklar beter sig annorlunda än kemiska ämnen som är lösta i vätska. En partikel är enligt deras beskrivning ett främmande föremål för kroppen, och kroppen reagerar därför med inflammation när den möter sådana partiklar.

De beskriver att partiklarna kan stanna kvar vid injektionsstället och bidra till lokala knölar eller granulom, men att de också skulle kunna transporteras vidare via blodcirkulationen.

Eftersom många av partiklarna inte bryts ned biologiskt resonerar forskarna kring möjligheten att de kan ge upphov till långvariga inflammatoriska reaktioner om de blir kvar i vävnader under lång tid.

Detta kan potentiellt sett leda till kroniska sjukdomar som autoimmunitet.

Forskarna diskuterar också det som kallas protein-corona-effekten. Det innebär att mycket små partiklar snabbt täcks av kroppens egna proteiner när de kommer in i blodet. På så sätt kan de bilda nya komplex som enligt forskarna skulle kunna påverka immunsystemet på sätt som ännu inte är fullständigt kartlagda.

De hänvisar dessutom till tidigare forskning som visat att mycket små partiklar i vissa situationer kan ta sig in i celler och i vissa fall även nå cellkärnan.

Var kan partiklarna komma ifrån?

Forskarna anser inte att partiklarna avsiktligt tillsätts vaccinerna.

Tvärtom menar de att den mest sannolika förklaringen är att de uppkommer oavsiktligt under tillverkningen. De diskuterar bland annat möjligheten att de kan härröra från råmaterial, produktionsutrustning, filtrering eller andra industriella processer.

En ny metod för kvalitetskontroll

Studiens huvudbudskap är inte att vaccinerna medvetet innehåller dessa partiklar, utan att avancerad elektronmikroskopi kan upptäcka sådant som tidigare kvalitetskontroller inte nödvändigtvis har analyserat.

Forskarna föreslår därför att denna typ av analys skulle kunna användas som ett komplement vid framtida kvalitetskontroll av vacciner och andra injicerbara läkemedel.

De menar att en ytterligare rening av vaccinerna skulle kunna förbättra produktkvaliteten och möjligen minska antalet oönskade biverkningar.

Någon sådan förbättring av tillverkningen har hittills inte skett sedan studien publicerades.

🧠 Varför detta är fundamentalt annorlunda än att få i sig metaller via maten

Här måste vi stanna upp och reda ut något som ofta missförstås — även av medicinskt skolade.

"Aluminium finns ju i mat och vatten — varför skulle det vara farligt i ett vaccin?"

Detta är ett av de mest seglivade feltänken i vaccindebatten.

Låt mig förklara skillnaden:

🍽️ Vägen via munnen: Kroppens försvarslinjer fungerar

När du äter eller dricker något som innehåller aluminium, bly, järn eller andra metaller passerar det genom matsmältningssystemet — ett system som är designat för att hantera främmande ämnen:

Magsyran (pH ~1–2) löser upp och joniserar många metallföreningar
Tarmepitelet fungerar som en selektiv barriär — endast en bråkdel absorberas
Levern (första passage-metabolism) fångar upp och detoxifierar det som ändå tar sig igenom
Slemhinnans immunförsvar (GALT — gut-associated lymphoid tissue) identifierar och eliminerar främmande partiklar
Det mesta — uppskattningsvis 95–99% av intaget aluminium — passerar rakt igenom och lämnar kroppen med avföringen

Kroppen har alltså flera lager av skyddsbarriärer mellan det du sväljer och ditt blod.

💉 Vägen via injektion: Alla spärrar försvinner

En intramuskulär injektion går rakt förbi varenda en av dessa barriärer:

❌ Ingen magsyra som löser upp
❌ Inget tarmepitel som filtrerar
❌ Ingen första passage-metabolism i levern
❌ Inga slemhinnebarriärer

Partiklarna — inklusive olösliga, fasta mikropartiklar av bly, rostfritt stål, volfram och andra metaller — deponeras direkt i muskelvävnaden. Därifrån kan de:

Stanna kvar lokalt och bilda granulom (kroniska inflammationshärdar)
Tas upp av cirkulationen och transporteras till organ — hjärta, lever, njurar, hjärna
Fagocyteras av vita blodkroppar — och där börjar nästa problem

🩸 När metallpartiklar tas upp av vita blodkroppar — immunförsvaret blir förgiftat

Makrofager och andra fagocyterande celler är immunsystemets städpatrull. Deras jobb är att sluka främmande material, bryta ner det och presentera resterna för resten av immunförsvaret.

Men här uppstår ett ödesdigert problem:

Dessa metallpartiklar är icke-biologiskt nedbrytbara. Makrofagen kan inte lösa upp en volframpartikel. Den kan inte bryta ner rostfritt stål.

Vad händer då?

Makrofagen dör långsamt — och släpper ut partikeln igen, tillsammans med inflammatoriska signalämnen (cytokiner). Partikeln fagocyteras av en ny makrofag. Samma sak händer igen. En evighetsloop av inflammation.
Protein-corona-effekten: När nanopartiklar kommer i kontakt med blodproteiner bildas en "krona" av kroppsegna proteiner runt partikeln. Denna nya struktur kan av immunsystemet uppfattas som främmande — trots att proteinerna är kroppsegna. Detta är en känd mekanism för att trigga autoimmunitet. Immunsystemet börjar angripa kroppens egna strukturer.
Spridning via immunceller: Makrofager som slukat partiklar vandrar vidare — till lymfkörtlar, mjälte, benmärg. De tar med sig sin giftiga last. Partiklarna sprids systemiskt.
Kronisk inflammation är i sig cancerframkallande, åderförkalkande och neurodegenerativt. Det är inte metallen i sig som nödvändigtvis är problemet — det är den oavbrutna inflammatoriska process som kroppen inte kan stänga av, eftersom den inte kan eliminera det som triggar den.

🧠 När partiklarna når hjärnan — blod-hjärnbarriären är inte ogenomtränglig

Detta är kanske det mest oroande scenariot:

Nanopartiklar — särskilt de under ~100 nm — har i forskning visats kunna passera blod-hjärnbarriären. Mekanismerna inkluderar:

Trojan horse-mekanismen: Partiklar gömda inuti makrofager som naturligt passerar barriären
Direkt penetration av endotelceller vid tillräckligt liten partikelstorlek
Ökad permeabilitet vid inflammation — och partiklarna orsakar själva inflammation

Väl inne i hjärnvävnaden:

Mikroglia (hjärnans immunceller) aktiveras — samma evighetsloop av inflammation som i resten av kroppen, men nu i ett organ med extremt begränsad regenerationsförmåga
Partiklar kan ta sig in i neuroner och gliaceller. Väl inne i cytoplasman kan de interagera med mitokondrier, störa energimetabolismen och i vissa fall nå cellkärnan — där de kan interagera med DNA
Aluminium i hjärnvävnad har kopplats till neurologiska sjukdomar i decennier av forskning — inklusive studier på dialyspatienter som utvecklade "dialysdemens" av aluminium i dialysvätskan

Och kom ihåg: aluminiumet i vacciner är deklarerat. Det är adjuvansen. Partiklarna av bly, volfram, guld, platina och rostfritt stål är det inte.

Vaccinerna i ett svenskt sammanhang

Flera av de vacciner som analyserades i studien är välkända även i Sverige.

Infanrix hexa används som kombinationsvaccin mot bland annat difteri, stelkramp, kikhosta, polio, Hib och hepatit B inom delar av det svenska barnvaccinationsprogrammet. Repevax används som påfyllnadsdos senare i livet.

Gardasil används idag inom det nationella HPV-programmet, medan Cervarix inte längre gör det.

Fluarix används som säsongsinfluensavaccin för vuxna och riskgrupper, Varilrix används mot vattkoppor och Vivotif är ett resevaccin mot tyfoidfeber.

Utifrån Tabell 2 i studien kan man sammanfatta de vacciner som används eller har använts i Sverige på följande sätt. Tabellen fokuserar på de metaller och andra oorganiska ämnen som forskarna själva redovisar som de identifierade partiklarna (de skriver i studien att tabellen visar "the elements most represented").

Infanrix hexa

Används inom det svenska barnvaccinationsprogrammet.

Forskarna analyserade två olika prover av Infanrix hexa.

De identifierade partiklar som innehöll framför allt:

aluminium
järn
koppar
krom
zink
titan
guld

Dessutom förekom kisel, kalcium, magnesium, svavel och barium i olika partikelkombinationer.

Repevax

Används som påfyllnadsdos (booster) mot difteri, stelkramp, kikhosta och polio.

Två prover analyserades.