Myndigheterna avfärdar rest-DNA i vacciner som en ofarlig tillverkningsförorening. Men djupt i den vetenskapliga litteraturen finns bevis för att dessa DNA-fragment kan ha "inbyggd adjuvant aktivitet".

Det betyder att kvarvarande DNA kan fungera som en extra förstärkare av immunförsvarets reaktion på en vaccination med potentiellt sett oönskade effekter.

🧬 Vad har hänt – och varför det spelar roll

När genomforskaren Kevin McKernan upptäckte förhöjda nivåer av rest-DNA i mRNA-covidvaccinerna utlöste det en av pandemins häftigaste säkerhetsdebatter.

Myndigheterna insisterade på att fragmenten fanns i spårmängder och saknade biologisk risk. Kritiker varnade för att de skulle kunna trigga autoimmuna sjukdomar, integreras i det mänskliga genomet och bidra till cancer.

Men bråket skymde ett mycket bredare problem.

mRNA-vaccinerna är inte de enda produkterna tillverkade med rekombinant DNA-teknik. Samma teknik används för vacciner mot hepatit B, humant papillomvirus (HPV), bältros och influensa – samt för monoklonala antikroppar som ges till spädbarn för att förebygga RSV.

Alla dessa produkter kan bära med sig rest-DNA från tillverkningen.

Och de grundläggande frågorna är fortfarande i stort sett obesvarade: Vad händer med fragmenten efter injektion?

⚠️ "Inte biologiskt inaktivt"

Det tydligaste erkännandet att rest-DNA kan vara biologiskt relevant kommer från FDA:s egna forskare.

År 2006 publicerade FDA-forskaren Keith Peden och kollegor en studie om den biologiska aktiviteten hos rest-DNA. Deras hållning var klar:

"Vi är inte av uppfattningen att DNA kan betraktas som biologiskt inert, men huruvida – eller vilken risk – rest-DNA från cellsubstrat utgör återstår att fastställa."

Tre år senare skrev samma forskare att "DNA kan ha flera mätbara biologiska aktiviteter", inklusive immunmodulerande effekt.

DNA:s förmåga att stimulera immunförsvaret är inte bara teoretisk – moderna vacciner utnyttjar den medvetet.

FDA har godkänt DNA-sekvensen CpG 1018 som adjuvant i hepatit B-vaccinet Heplisav-B. Den är specifikt designad för att aktivera TLR9 – en del av kroppens medfödda immunförsvar.

Om definierade DNA-bitar medvetet kan tillsättas för att stimulera immunitet, kan rest-DNA från tillverkningen inte automatiskt antas vara biologiskt irrelevant.

🚩 Gardasil – den röda flaggan

Problemet blir konkret i juridiska dokument kring Mercks HPV-vaccin Gardasil.

År 2011 upptäckte molekylärpatologen dr Sin Hang Lee HPV-DNA-fragment i ett stort antal Gardasil-flaskor. Dokument som senare avseglades under rättsprocesser visade att både Merck och europeiska myndigheter kände till att fragmenten kunde finnas kvar i slutprodukten.

I ett internt mejl från september 2011 medgav Mercks medicinske chef Carlos Sattler att reningsprocessen "kanske inte avlägsnar det helt" – och att företaget aldrig specifikt testat för plasmid-DNA:t.

Månaden därpå erkände FDA offentligt att Gardasil innehöll "små mängder rest-DNA-fragment", men förklarade att de inte utgjorde "någon säkerhetsrisk". Merck använde sedan FDA:s lugnande besked för att avvisa europeiska krav på ytterligare tester.

Rättsdokument avslöjade dessutom att ett reningssteg hoppades över vid tillverkningen, och att Merck och partnerföretaget CSL visste att DNA:t kunde stimulera immunförsvaret via TLR9.

Lee påpekade att Mercks egen vaccinpionjär Maurice Hilleman redan 1990 skrev att den "primära säkerhetsoron" kring rest-DNA var cancerinduktion – ett DNA-fragment som integreras på fel plats kan potentiellt omvandla en cell och starta cancer.

Det väcker en uppenbar fråga - kan rest-DNA i själva vaccinet förstärka Gardasils immunrespons?

Lee menar att om man avlägsnade fragmenten skulle vaccinets effektivitet sannolikt minska. Om han har rätt är rest-DNA inte längre bara en oönskad förorening – det kan vara en outtalad adjuvant som bidrar till effekten utan att stå på innehållsförteckningen.

En naturlig följdfråga blir då - kan rest-DNA i Gardasil innebära att Gardasil-vaccinationen bidrar till ökad risk för autoimmunitet såsom endometrios och PCOS (omdöpt till PMOS nyligen) och framtida cancer hos de pojkar och flickor som får denna produkt injicerad?

🔬 Rest-DNA tar sig in i celler

Invändningen har alltid varit att "naket" DNA inte tar sig in i celler. Men professor Charlotte Kuperwasser, cancerbiolog vid Tufts University School of Medicine, säger:

"När naket plasmid-DNA injiceras kan det internaliseras alldeles utmärkt – det är bara mycket ineffektivt."

Redan på 1990-talet visade forskare att naket plasmid-DNA injicerat i musmuskel kunde ta sig in i celler och uttrycka sina gener.

Upptaget var ineffektivt – men det förekom.

Väl inne i cellen kan främmande DNA aktivera DNA-sensoriska signalvägar, vilket triggar inflammatoriska signaler. Kuperwasser konstaterar att fragment så korta som 40–50 baspar kan aktivera cGAS – med mycket starkare aktivering vid 100 baspar och uppåt.

När främmande DNA hamnar inne i en cell kan cellen uppfatta det som en varningssignal. Celler har nämligen särskilda ”larmsystem” som känner igen DNA på platser där det normalt inte ska finnas.

Två sådana system är TLR9 och cGAS–STING. När de känner av främmande eller felplacerat DNA kan de slå på immunförsvarets alarmsystem och starta produktionen av inflammatoriska signalämnen, bland annat interferoner och cytokiner.

För cGAS spelar längden på DNA-fragmentet roll. Även mycket korta fragment, omkring 40–50 baspar, kan under vissa experimentella förhållanden ge en signal, medan längre DNA-fragment – omkring 100 baspar eller mer – generellt kan ge en betydligt kraftigare aktivering.

Kronisk cGAS–STING-signalering är alltså kopplad till ihållande inflammation och sjukdom, inklusive möjlig cancerprogression.

🧪 Vad färdas med DNA:t?

Tre ingredienser förtjänar särskild uppmärksamhet:

1. Liposomer – GSK:s bältrosvaccin Shingrix tillverkas med plasmid-DNA och är formulerat med liposomer: mikroskopiska lipidvesiklar som kan interagera med cellmembran och i andra sammanhang används för att transportera nukleinsyror in i celler.
2. Aluminiumadjuvans – Lees forskning visade att rest-DNA i Gardasil var hårt bundet till vaccinets aluminiumadjuvans. Sådana DNA-aluminiumkomplex kan aktivera TLR9 och potentiellt bidra till POTS efter HPV-vaccination. Rest-DNA behöver alltså inte vara "naket" – bundet till aluminium kan dess uthållighet och immunologiska aktivitet vara annorlunda.
3. Polysorbat 80 – en stabilisator som finns i dussintals vacciner och antikroppsterapier. Den förhindrar att proteiner klumpar sig men kan också förändra cellmembranens permeabilitet och därmed påverka upptaget av rest-DNA. Polysorbat 80 finns på ingredienslistan för Beyfortus (nirsevimab) – en monoklonal antikropp som nu ges till spädbarn för att förebygga RSV, tillverkad i celler från kinesisk hamster med rekombinant DNA-teknik.

🕳️ En regulatorisk blind fläck

Om kontaminerande DNA-fragment bidrar till att driva immunresponsen, då kan rening göra mer än att avlägsna en förorening – det kan förändra den biologiska responsen på produkten.

Det är den regulatoriska blinda fläcken.

Rest-DNA fortsätter att avfärdas som en tillverkningsförorening i spårmängder, snarare än att undersökas som en potentiellt biologiskt aktiv komponent – särskilt när den interagerar med andra ingredienser i slutprodukten.

• Hur mycket rest-DNA överlever i färdiga produkter?
• Vilka sekvenser återstår?
• Vad binder fragmenten till?
• Vart tar de vägen efter injektion, och hur länge stannar de kvar?
• Bidrar de till immunresponsen?

Detta är mätbara frågor. Men djupsekvensering av kommersiella flaskor, intracellulär spårning av märkta DNA-fragment och direkt mätning av TLR9- och cGAS–STING-aktivering krävs inte rutinmässigt innan en produkt godkänns.

🛡️ Varför detta är särskilt viktigt för barn och unga

När miljontals patienter årligen får rekombinanta vacciner och biologiska terapier är det avgörande att fastställa om rest-DNA fungerar som en dold adjuvant i färdiga läkemedel. Det handlar om vetenskaplig transparens och informerat samtycke.

För barn och unga borde ribban för säkerhet vara mycket hög.

De får Gardasil i tidiga tonår, hepatit B-vaccin vid födseln, RSV-antikroppar som spädbarn – alla tillverkade med samma teknik, alla med samma öppna frågor om vad som faktiskt finns kvar i flaskan och vad det gör i en växande kropp.

En livslång exponering för fragment vars integrationspotential och immunstimulerande effekter aldrig kartlagts systematiskt är inte ett svar – det är en öppen fråga som förtjänar seriös forskning, inte avfärdande.

✅ Vad du kan göra

• Ställ frågor. Be om fullständig redogörelse för rest-DNA-halter i vacciner och biologiska läkemedel.
• Kräv transparens. Sekvensdata, studier av hur materialet tas upp av cellerna och mätningar av möjlig, oönskad immunaktivering, bör finnas tillgängliga innan godkännande.
• Gör ett informerat val. Väg risk mot nytta för varje medicinskt ingrepp – särskilt när det gäller friska spädbarn, barn och vuxna utan diagnos.

Forskning som denna är precis vad vetenskap ska vara - att granska det ingen vill granska, ställa de frågor ingen vill ställa, och följa bevisen vart de än leder.

Referens:

https://blog.maryannedemasi.com/p/special-investigation-is-residual